Videoanmälan - Kangaroo Mother Care (Kängurumetoden) en ny Metod att Återställa det Ursprungliga Sättet att Vårda och Amma Spädbarn, Dr Nils Bergman, 2000, VHS, 8 Francis Rd, Pinelands, 7405, Sydafrika


Av John A. Speyrer/Pat Torngren


"Dr Bergman utmanar oss att erkänna fakta och återbörda nyfödda till deras rätta plats: mammans bröst…. Den kontakten har anmärkningsvärda effekter. Att bli ammad är livsnödvändigt för spädbarnet, från den första timmen i livet och framöver. Nyckelbegreppet är: skilj aldrig mamman och hennes nyfödda barn. Fördelarna är ännu mer avgörande för de för tidigt födda."
-- Från videons baksidestext.

Del 1

av John A. Speyrer

KMC Kangaroo Mother Care (Kängurumetoden) har hyllats för sina anmärkningsvärda effekter. Den innebär hudkontakt mellan modern och hennes nyfödda barn. Den viktigaste lärdomen i metoden är att barnet aldrig får skiljas från sin mor från födseln och framöver.

Dr Nils Bergman, överläkare vid Mowbray Maternity Hospital i Kapstaden, Sydafrika, har forskat på KMC i 12 år. Han tror att vi kan få lyckligare och friskare barn genom att återställa det ursprungliga förhållandet mellan mor och barn än med de nuvarande metoderna med kuvös, flaskuppfödning och schemalagd amning.

Genom att dra slutsatser från iakttagelser av däggdjur tror dr Bergman att det sätt vi behandlar nyfödda på är felaktigt. Han grundar det på nyaste rön inom neuroendokrinologin. Bergman förklarar att det är det nyfödda barnet självt som sätter igång och riktar bindningsprocessen, vilket underlättas av hudkontakten med modern. Modern svarar då på sitt barns "bindningsprogram". Mor och barn sätter igång ett ömsesidigt stimulerande system som båda svarar på genom förändrade hormonströmmar. Som ett exempel nämner Bergman att om man lägger den nyfödde på moderns mage, kryper barnet självt upp till bröstet, hittar bröstvårtan och börjar suga.

Ett av problemen med dagens sätt att i onödan skilja moder och barn är att den nyfödde svarar med protest/förtvivlan så snart man skiljer barnet från henne. Att barnet gråter sorgset och desperat är dess överlevnadsmekanism för ett barn som i smärta försöker få tillbaka sin mor. Om det sorgligt nog inte lyckas, blir barnet för trött för att skrika mer. Det ger upp i ren förtvivlan och för att spara energi för att överleva. Jag tror inte att det bara är fråga om en automatisk reflex, eftersom barnet medvetet vill vara hos sin mor. Många av oss som gått i primalterapi har upptäckt denna sanning.

Hud-mot-hudkontakten mellan mor och barn främjar en livsnödvändig känslomässig närhet för båda, lika väl som det främjar produktionen av anknytningshormoner. Jag undrar om den bindningen som uppstår mellan mor och barn är resultat av att bli älskad eller av hormoner? Kanske kan det ena inte existera utan det andra!

Bergman ger en livlig beskrivning av hur nyfödda andas både i kuvös och vid modernas bröst. Både hjärtrytm och sättet att andas stabiliseras snabbt när man tar barnet från kuvösen och lägger det hos modern. På moderns bröst håller sig barnets temperatur inom en väldigt snäv gräns till skillnad från i kuvösen. Nivån av stresshormonet kortisol ökar till det dubbla efter det att man skilt barnet från modern.

Studier har visat fördelarna med KBC med dess självklara sätt att aldrig skilja den nyfödde från modern. Man har gjort omkring 200 studier av KMC ur olika aspekter sedan man börjat tillämpa metoden; ingen av dem har visat några negativa effekter.

En intressant del av denna video handlar om den evolutionära betydelsen av KMC. Genom att de tidiga däggdjuren slutade gå på alla fyra och började gå på två ben, innebar det att bäckenet förändrades på ett signifikant sätt. På grund av gravitationen och för att kunna hålla inälvorna på plats, blev bäckenöppningen trängre. En annan förändring blev att bäckenet skulle bära hela kroppen på bara två ben.

Genom att våra förfäder gick på två ben och med det fick en upprätt gång, kunde de samtidigt fullända handverktygen. Att använda verktyg hade ett överlevnadsvärde och innebär samtidigt att den mänskliga hjärnan ökade i storlek. Den trängre bäckenöppningen i samband med en större hjärna innebar att fostret måste födas innan det var fullt utvecklat. Havandeskapet, som för däggdjuren kunde fullbordas i livmodern, måste nu fullbordas efter födelsen med ett barn som behövde mer och mer vård.

Denna evolutionära utveckling fick också bestämda följder så att människans födelse blev svårare, men det är en annan historia! Det mest betydelsefulla var att människans barn föddes mer och mer omogna och hjälplösa. De behövde ständig hud-mot-hudkontakt, tillgång till bröstet för att kunna fullborda sitt fosterstadium.

Hud-mot-hudkontakt stimulerar också vagusnerven som förbereder barnet för att kunna ta emot och smälta modersmjölken. Lite överraskande är mycket av innehållet i modersmjölken odugligt som näring men ändå är den väldigt viktig för barnets välmående, eftersom modersmjölken bland annat ger skydd mot sjukdomar.

Sammansättningen på modersmjölken ändras kontinuerligt efter vad barnet behöver för sin utveckling. Bortsett från själva bindningen mellan barn och mor, får barn som föds upp på komjölk inte alla de fördelar de behöver. Flaskmatning ger hypoxi (andnöd, syrebrist) därför att det kräver en sugrörelse som stör andningen i stället för den sugrörelse som uppstår med mer naturlig amning, vilket tillåter barnet att suga och andas samtidigt.

Komjölk är avsedd för däggdjur som föds fullgångna. Människans modersmjölk är avsedd för ungar som föds outvecklade och mycket omogna, som behöver bäras och behöver obegränsad tillgång till bröstet i flera månader. Bortsett från det förändras modersmjölken i motsvarande grad mot barnets förändrade behov. Den justeras till det exakta behovet hos ett speciellt barn vid olika tidpunkter för dess utveckling och innehåller skydd mot sjukdom. "Kollostrum (råmjölken) är absolut nödvändig för den nyföddes utveckling", säger dr Bergman. Ingen flaskuppfödning kan någonsin uppfylla vad som behövs för barnets optimala utveckling.

När vårt nuvarande sätt att ta hand om spädbarn utvecklades var vi medlemmar i jägar- och samlarkulturer. Barnet befann sig alltid på moderns kropp medan hon arbetade och barnet kunde alltid amma närhelst det behövde. I tusentals generationer uppfödde man nyfödda på det sättet. Evolutionen kräver tid för att anpassa sig till förändringar i omgivningen. Ändå har vi på bara tre generationer i den industrialiserade världen gått från bröst till flaska och från barnets naturliga plats - moderns kropp - till en främmande plats: en barnsäng eller en kuvös. Det är speciellt traumatiskt för barnet. Dr Bergman citerar barnläkaren Betsy Lozoff, som har skrivit att dessa senaste förändringar i hur nyfödda behandlas kan ligga utom gränserna för barnets förmåga att anpassa sig - och för förhållandet mor/barn (vilket skapar kort- och långsiktiga problem).

Det ursprungliga sättet som utvecklades att uppföda och vårda barn var hud-mot-hudkontakten. Men i vår civilisation, där båda vårdnadshavarna förvärvsarbetar, tenderar man tyvärr i dag att använda kuvös, flaska och mata enligt schema.

Det är därför som en sådan uppfostringsmodell som Bergman betonar med KMC kan vara absolut livsnödvändig i vår tid. Det är mycket bättre att förhindra neuros än att behandla den. Dr Bergman slutar videon med dessa ord: "Om jag kunde uttrycka det så enkelt det går - ur ett barns synvinkel, skulle jag definiera Kangaroo Baby Care som:

  • håll mig
  • amma mig
  • älska mig."
Det kanske inte är en tillfällighet att många av våra regressiva återupplevelser innehåller exakt dessa böner till våra mammor. Dessa alltid tårfyllda och desperata böner för vad vi behövde är välkända för dem i primalterapi. När man lägger till våra födelse- och livmoderstrauman innehåller denna trio av otillfredsställda behov själva kärnan i ursprunget till mänskligheten missnöjen.




Del 2

av Pat Törngren

Den här videon har jag väntat på i åratal! Som så många andra människor som gått i primalterapi har jag tillbringat år för att hämta mig från min traumatiska födelse; följt av åtskilliga timmar med "rutin"-separation från min mor (övergivenhetstraumat). Ovanpå det fick jag ligga ensam i en egen spjälsäng, dag och natt, utom då jag ammades "fem minuter vid vardera bröstet" var 4:e timme på dagtid de första månaderna av mitt liv. En vän till mig som också arbetade sig igenom ett liknande småbarns¬truma, beskrev det som hans "himmel- och helvetessyndrom". (Jag är ensam i helvetet. Mamma kommer och håller mig och matar mig och jag är i himlen. Mamma går sin väg igen och jag är i helvetet igen.)

På 1970-talet när många av oss började att återuppleva dessa trauman i primalterapi betraktades vi som knäppskallar. Vi fick veta att spädbarn inte på något sätt kunde ha sådana känslor och att ett spädbarns plats var i de nyföddas barnkammare, medan den nya modern behövde få vara ensam för att få sova efter det hårda arbetet med sina vedermödor. Trots det visste de av oss, som tillbringade timmar i fosterställning och skrek som om vi var nyfödda och kände det som om vi ville dö om ingen kom och älskade oss snart, att denna tro var fel.

Det förbryllade mig alltid på vilket sätt vi skulle övertyga folk att det vi upplevde var verkligt. Arthur Janov studerad patienter som gick i primalterapi medan de var försedda med mätinstrument som mätte vitala reaktioner. Han fann enorma förändringar i hjärtrytm, blodtryck, kroppens inre temperatur och hjärnvågor före, under och efter dessa primaler.

Det slog mig då att om vi upplevde sådana mätbara förändringar årtionden efter att vi genomled dessa trauman, måste spädbarn helt säkert visa några mätbara signaler på stress för att visa det trauma de upplevde. Men vilka var de? På vilket sätt skulle de kunna mätas på ett sådant sätt att professionella inom hälso- och sjukvården kunde bli övertygade om behovet att förändra vårt sätt att behandla spädbarn?

Nu, till slut, har vi äntligen den video som förhoppningsvis kan övertyga experterna! Dr Bergman, som tidigare arbetade vid ett missionssjukhus i Zimbabwe, där det inte fanns kuvöser eller annan teknisk apparatur, har studerat KMC i mer än 12 år. De enda resurser de hade i missionssjukhuset var mammor. Här fann de att om man placerade för tidigt födda på mammans mage, så överlevde de och till och med trivdes, barn som annars skulle dött i våra moderna sjukhuskuvöser.

På videon sammanställer dr Bergman inte bara sina egna iakttagelser och teorier, utan också en sammanfattning av en mängd närbesläktad forskning som har utförts inom detta område under det senaste årtiondet eller mer.

Videon påverkar på två sätt: man filmar mammor och barn i verkliga livet och med tabeller och diagram som visar de kritiska effekterna på hjärtrytm, andning, syresättning och kroppstemperatur när man separerar barn från deras rätta omgivning - hud-mot-hudkontakt på mammans mage. Dr Bergman citerar också studier som har funnit att när man har skilt mor och barn åt genomströmmas barnet av stresshormoner som kan nå farliga nivåer - tillräckliga för att orsaka hjärnskador i vissa fall.

Att se direktfilmade scener om detta är gripande. Jag blev hänförd över att se en nyfödd baby placeras på en mammas mage; genom att kröka ryggen, putta på med fötterna och slutligen hitta vägen till mammans bröst genom att använda lukten och med framgång få tag i bröstet och amma. Av stort intresse var det faktum att barnet grep tag i bröstvårtan med sin hand och stoppar den i sin mun! (Så det är vad "gripreflexen" är till för!)

Det var upprörande att se en baby, som belåtet hade legat på mammans mage, bli borttagen och placerad i en säng. Barnet började skrika desperat i ett försök att få tillbaka sin mamma. Dr Bergman beskriver detta som protest/förtvivlan-svaret (förtvivlandelen känns mycket välbekant från mina egna barnprimaler!). Avsikten med detta skrik är att få tillbaka modern, men när det misslyckas slutar barnet att skrika på grund av utmattning. Om inte barnet återförenas med sin moder, börjar dess kropp "stänga av". Kroppens inre temperatur sjunker, hjärtrytmen och andningen blir långsammare och blir ostabila och matsmältningen stannar. Meningen med dessa kroppsliga förändringar är att bevara energi och på det sättet överleva tills barnet återförenas med dess livsuppehållare (moder). Detta är intressant, eftersom vi i primalterapi refererar till en person som har en stor mängd bortträngd smärta i sig som "avstängd".

Dr Bergman kallar platsen där barnet befinner sig för dess "habitat". Vilket slag av habitat det än är kommer barnet att visa ett specifikt beteende. Han säger att det bara finns två slags habitat: "moder" eller "annan". När barnet ligger hud-mot-hud hos modern är det i tillväxtfas och kommer att äta och frodas. När det är borta från henne visar det protest/förtvivlan-reaktionen. Först skriker det och sedan ger det upp. Samtidigt frisättes stora mängder med stresshormoner och kroppen (inklusive matsmältningstrakten) stänger av när barnet försöker att överleva.

Spädbarn, säger han, kan vara bara i ett av dessa tillstånd i sänder: att frodas eller enbart överleva. För oss som har gått igenom primalterapi vet subjektivt hur det senare alternativet känns för barnet. Separationsångest, ensamhet, depression och självmordskänslor är några sätt för sådana känslor att överföras till vuxen ålder. Allt detta kan undvikas om vi kommer fram till att förstå och möta behoven hos den nyfödda och spädbarn (förtidigt födda och fullgångna), vilket innebär Kangaroo Mother Care under de första månaderna i livet.

Varför är just denna video så viktig? Ja, för mig som lärare i hur man föder barn upptäckte jag genom åren - och trots att jag berättade i oändlighet om mina egna erfarenheter - att det var svårt, om inte omöjligt, att få sjukhusen att ändra sina procedurer. Jag tror att det finns en orsak till detta. De flesta förnekar djupt när man talar om detta ämne.

Vare sig de är föräldrar eller professionella - att erkänna dessa fakta innebär att de måste möta möjligheten att de omedvetet kan ha traumatiserat sina egna barn eller patienter. Ännu mer hotfullt än det, de kommer att stå inför att öppna sina egna bortträngda trauman från sin egen barndom. För de flesta är det helt enkelt för smärtsamt att överväga. Det är lättare att säga att det gamla sättet var utmärkt - och fortsätta som förut.

Som kontrast till det är KMC-videon inte fördömande och forskningen visas på ett icke moraliserande sätt. Faktumet att mor/barn-separation kan orsaka livslånga problem erkänns men nämns bara en gång mot slutet. Å andra sidan finns det bilder av mammor med nöjda nyfödda som suger på deras bröst och med breda leenden hos modern (och hos personalen också). Tonen i videon är entusiastisk och uppmuntrande. Den gör det möjligt för fackfolk att se denna metod som ett nytt och bättre sätt att vårda barn på, snarare än att öppna gamla sår och lägga skuld och resa anklagelser för vad som har gjorts i det förgångna.

Erfarenheten vi har här är att fackfolk som har sett videon är angelägna att dela den med andra och till och med använda den för att motivera förändringar i policyn vid deras sjukhus.

Så om du verkligen vill göra något för att göra den här världen till en bättre plats, så tror jag att köpa den här videon som en gåva till ditt lokala förlossningssjukhus är en mycket bra början!




Du kan också besöka dr Bergmans KMC-hemsida här: www.kangaroomothercare.com Du finner underbara bilder som illustrerar KMC på den sidan.



Note: This video, “Kangaroo Mother Care: Restoring the Original Paradigm for Infant Care and Breastfeeding”, and its companion, “Kangaroo Mother Care: Rediscover the Natural Way to Care for Your Neborn Baby” can be obtained in Video and DVD format from 'Best Services' in Ireland becker@iol.ie (the price is in Euros) or they can be purchased from www.expressyourselfmums.co.uk (British Pounds Sterling).

All other queries may be sent to Nils and Jill Bergman bergman@xsinet.co.za




Känguruanalogin är perfekt för KMC, därför att kängurumoderns pung innehåller allt livsnödvändigt för ungen. Miljön i pungen fungerar utmärkt även om ungen föds ännu mer outvecklad än det mänskliga barnet. Känguruungen liknar inte en känguru och är bara ungefär några centimeter stor. Den är fortfarande ett embryo i utveckling!

Embryot är försett med en speciell klo som hjälper den att nå pungen (genom luktsinnet) efter en färd på några minuter. I kängurumoderns pung finns det fyra spenar som ger mjölk som behövs för fyra särskilda steg i utvecklingen. Känguruungen blir kvar i sin moders pung i ungefär nio månader.

Detta material finns inte i videon, men jag ville ta med det eftersom det är en intressant parallell till dr Bergmans två videos.

--John A. Speyrer, webmeister för ”The Primal Psychotherapy Page”


Översättning - Johan Hultman



Check out Yahoo Discussion Group Kangaroo Mother Care






Return to Swedish Articles


Return to Index Page